Indienpraktikanterna

Efter en langsam start har jag efter jul fatt mer intryck och fler insikter an jag kunnat hoppas pa. Jag har flyttat ner till Jonatan och Anders pa Kudumbams Vellanganikontor. Vi kommer ut och traffar manniskor varje dag. Manniskor som lever helt andra liv, men har samma tankar. Samma tankar om att allt ar snett. Om att det som styr alltid ar pengar. Manskliga liv kommer i andra hand. De manniskor jag moter ar de som kommer i andra hand. De manniskor jag moter ar de varmaste manniskor jag traffat. Trots de harda liv de tvingats till ar det inte fortvivlan som moter mig. Inte hos de handikappade som genom mikrolan kunnat starta sma foretag och nu forsorjer hela familjen. Inte hos de landlosa som genom Kudumbam kan skaffa sig egna getter och kor. Inte hos de kvinnliga ekobonderna som starker varandra och forandrar sin situation i natverk. Nej, det ar inte fortvivlan jag moter. Det jag moter ar styrka. Mer styrka an jag kan ta in.

Varldens ekonomier rasar och det marks aven har. I det minsta byarna och for de som kampar som hardast med enda krav att kunna forsorja sin familj, dar marks det att vi i vast misskoter oss. Vellanganikontoret har drabbats hart och star utan pengar av den enda anledningen att den rika varlden bygger sina liv pa bubblor. Kontorets krismote lamnar mig forundrad och leende, men framforallt inspirerad. Istallet for att avsluta sina projekt och acceptera att pengarna ar slut har de kommit pa ideer som haller dem flytande. Ideer som inte vander ryggen till de redan utsatta. Deras ideer innebar dubbelt arbete for alla med nast intill ingen lon. De pengar man lyckas skrapa ihop laggs i en pott som sedan delas lika. Langsiktigt siktar man pa att skapa inkostmojligheter. Organisationen som kampar for de fattigas mojligheter till sjalvforsorjning jobbar nu intensivt med sin egen sjalvforsorjning. Personalen har mer hangivnenhet, mer drivkraft och mer vilja att forandra an de flesta av oss ens kan dromma om att uppna. Det har ar inget man kan lamna. Det stannar kvar pa insidan.

Hej.
Jag anvander mig av bloggen for nagot som inte ar relaterat till praktiken men som paverkar min sista tid har ratt ordentligt. Det beror nagot jag gjorde for tva ar sedan och har ingen koppling till Framtidsjorden eller nagon annan orgnaisation jag ar kopplad till genom min praktik.

Jag ar atalad for klimataktivism och har min rattegang 10mars. Eftersom jag ar har i Indien kommer jag delta i processen via lank fran konsulatet i Chennai.

Den som ar intresserad kan kolla in mer om det har

puss och kram

Det ar pa sin plats med en liten genomgang av vad som hander nere i Vellangani, dar flitens lampa borjat lysa igen efter att jag varit pa vift i Kerala, Goa, Ooty, Bangalore. Sol, bad, lek och besok pa arbetarkooperativ i kerala, halsat pa Keystone med Camilla och sett Iron Maiden gora bangalore.

Nu ar Vellangani ganget tre eftersom Camilla har kommit som forstarkning till oss. Tiden gar fort med vi har den senaste sist har vi hunnit med att gora ett gang intervjuer med handikappade personer som organiserat sig genom Kudumbam. Besokt organisationer som jobbar mot rakindustrin och avsokogningen.

Hemresan narmar sig med stormsteg. Det kanns tungt att lamna Vellangani nar de ar i en svar ekonomisk situation. Nu verkar det som om de kommer klara av att halla kontoret igang... men egentligen kan deras satt att losa proplemen forkaras med att personalen jobbar dubbelt och utan fast infomst. Igar var det stort mote med personalen fran bade Vellagnani och Poraiyar for att diskutera hur de ska losa ekonomin. Diskussionerna avloste varandra hela dagen. Trots att manga far nya arbetsuppgifter och mycket tyngre arbetsborda var det valdigt positiv stamning och det var valdigt inspirerande att se hur de lyckats komma pa satt att halla projekten snurrande fast att de star utan ekonomiska resurser.

---

Sa ett litet hopp tillbaka till min semester. Pa min vag upp genom Kerala passade jag pa att besoka arbetarkooperativet KDB i Kannur. De har en helt plan organisationsstruktur och gor sma handrullade cigaretter (beedies). Kontrasten mellan cigarettproduktion och demokratiskt monsterforetag gjorde att jag kande mig tvungen att svanga forbi. Nar jag berattat for marknadsforingschefen varfor jag var dar... (typ att det var roligt med en demokratisk cigarett) blev han pa valdigt gott humor och sedan fick jag bade guide och chauffor som vallade mig fran produktionscentrum till produktionccentrum.

Nar KDB var som storst hade kooperativet 45000 medlemmar men efter harda rokforbud har de krymt till 10000... men en positiv sak har kommit ur det. nu gor de inte bara demokratiska cigaretter utan aven klader och olika matpodukter.

---
puss och kram

I god tid har vi anlänt till perongen i Madgaon, Goa. Klockan är runt 14 och hela förmiddagen har vi tagit det lugnt – sovit länge, badat och ätit långfrukost. Det har blivit dags att lämna Goa för att med tåg resa 17h till Bangalore. På ryggen har vi våra gigantiska ryggsäckar och i handen bär vi på resgodis och nyinköpta tidningar som skall förgylla resan.
När man står och väntar på perongen är det bra att söka upp den siffra som visar på vart man skall stå för att komma nära den vagn man skall åka med. Vi är lite osäkra, skall till nummer 13 men nummer 12 är längst fram och sedan tar det slut. Vi tänker logiskt och ställer oss duktigt strax framför 12an och väntar. Tåget rullar in och vi inser att vagn 12, precis som skyltarna säger, är längst fram. Lite stressat frågar vi en konduktör vart vagn 13 är och han upplyser oss om att det är vagnen längst bak i tåget och om vi skall hinna dit får vi se till att skynda oss. Tåget är långt och har hunnit börja rulla innan vi, svettiga och andfådda, kliver upp i vagn 13.
I vagn 13 är det kaos. Efter att ha stått i gången ihoptryckte bland 100000 andra lyckas vi ta oss fram till våra platser där det, självklart, redan sitter en hel hög människor. Efter lite tjafs sitter vi i alla fall på de platser biljetterna säger åt oss att sitta på och äntligen kan vi andas ut och börja resan.

Efter en kort stund kommer konduktören. Han tittar länge på våra biljetter och vi inser snart att något inte står rätt till.

Det här är ju gårdagens biljetter! Upplyser konduktören oss snart om.

Faan, faan, faan. Halva vagnen gapskrattar när konduktören berättar ljudligt om vårat lilla misstag.

Varför kom ni inte igår? Det här tåget är fullt så ni får vara så goda att kliva av plus och betala böter för olovlig vistelse på tåget. Fortsätter konduktören.

Han lyckas i alla fall fixa nya biljetter till oss på ett tåg som skall gå om några timmar. Den biljetten vi har nu kan vi lämna in i biljettkassan och få pengarna tillbaka på, vi tycker självklart att det låter konstigt men konduktören övertygar oss om att det är möligt upp till fem dagar efter att tåget avgått. Vid nästa station blir vi avslängda. Jag försöker lösa tillbaka biljetten men blir bemött med förrakt i biljettkassa och upplyst om att – nä, det går inte att lämna tillbaka en biljett efter att tåget avgått.

Timmarna går i väntan på det nya tåget. På perongen har strömmen gått och det är alldeles svart. Efter fyra timmar kommer det i alla fall ett tåg inrullandes. Vi hör efter med konduktören vart vi skall kliva på – livrädda att göra fel. Han tittar på biljetten, hummar och förklarar sedan att vi har plats i sovvagnen men ingen platsreservation och tåget är proppfullt, så vi kan ju åka med bäst vi kan.

Vi har alltså ingenstans att sitta men skall vara i sovvagnarna. Vi är trötta och skulle förtillfället vara villiga att sälja våra själar för någonstans att ligga, eller åtminstone sitta.

Första tiden sitter vi i gången utanför toaletten. Alla som åkt tåg i Indien vet att detta inte är en plats att njuta på. Var och varannan passagerare ränner ständigt på toaletten, fräser och spottar i handfatet, spyr ut genom dörren efter för många kvällssupar och här stinker faan.

Vi står inte ut utan väljer att istället stå mitt i gången och konstatera att 16h på detta sätt kommer att bli lite tufft...

Lyckan är gjord när konduktören plötsligt kommer till oss och tar oss med till två sängar vars passagerare inte dykt upp. Så, resan blev efter allt, riktigt behaglig även då det knöt sig i magen varje gång tåget stannade av rädsla för att det skulle komma på någon och ta våra platser.

Det känns som att detta är rätt typiskt för att resa i Indien. Det ställer ofta till sig något förfärligt, men det fixar sig nästan alltid och man får tränas i att ha en hel hink full av is redo att lägga i magen.

Vi är tillbaka på Cirhep och arbete igen efter en lång, skön och välförtjänt semester.

Goa var vårt första stopp på resan. Där mötte vi upp Fredrik och Emelie från Sverige som kommit ner för att bada och sola med oss.
En mycket skön och rolig tid. Vi badade, käkade god mat, åkte på båttur och såg delfiner, fiskade, åkte på moppeutflykt och slappade en himla massa. Trevligt och grymt välbehövligt!

Efter Goa skulle vi ta tåget till Bangalore. Vi hoppade på det knökfulla tåget, trängde oss fram till våra platser och körde bort ett gäng förvånade tibetaner som satt ivägen. Konduktören kom och upptäckte att våra biljetter var från dagen innan. Aj aj!!
Regeln lyder: Om man vistas på tåget utan giltig biljett straffas man med böter upp till 1000Rs och/eller 6 månaders fängelse.
Vi kom undan med 500Rs (ca 90 kr) i böter och blev avslängda på stationen efter. Turligt nog gick det ett tåg till Bangalore fyra timmar senare som vi fick plats på.

Bangalore är en väldigt modern och västerländsk stad. Där hängde vi runt med Jonatan och Camilla.
Målet med vistelsen där var en Iron Maiden spelning. Det var en intressant upplevelse!
Ljudet var kasst, publiken likaså och efter halva spelningen dog en av storbildsskärmarna. Men grymt roligt hade vi!!

Nu är vi som sagt tillbaka på Cirhep. Bara tre veckor återstår! Lite sorgligt men skönt att komma hem till Sverige.
För er som är intresserade kommer jag till Umeå den 16e mars. Stannar där några dagar innan jag åker söderut mot Ö-vik.
Hinner nog med nån dag i Sthlm jag ska runt och föreläsa i ämnet ”Mat och makt” på lite olika skolor.

Ge mig vår när jag kommer hem!
Tack och adjö! Puss och kram!