Det blir svårare och svårare att finna tid att skriva allteftersom vädret blir bättre och fritiden rikare :-) Nåväl, semestern är över och vi har börjat jobba igen, så nu blir det lite mer rutiner i vardagen. Ännu ett långt inlägg blev det denna gång... Kolla och välj efter rubrikerna. För läsning med lite bilder till, kolla på min blogg istället: www.pernillaivar.wordpress.com</a>
Mitt nya boende
Och så har vi alla flyttat och är väldigt nöjda med våra nya lyor. Jag bor som sagt på 7:e våningen med fin utsikt över staden och vattnet. Flytten blev lite hastig eftersom jag hade födelsedagsfest den 29:e och vi (Maja - Chilepraktikant, Michaela - Brasilienpraktikant) åkte till Buenos Aires den 30:e. Slängde in mina saker, sa lite snabbt hej till min nya hyresvärd Rosa och så åkte vi iväg på nyårsäventyr. När jag kom tillbaka den 4:e var lägenheten tyst och lugn. De flesta uruguayos lämnar stan i början av januari för att spendera sin semester i Rocha - ett departement i sydöstra uruguay med vackra, vilda oceanständer.
Jag stormtrivs i mitt nya boende! Härliga dagsljus!. Lägenheten är försedd med en massa fönster åt både norr och söder, jag har otrolig utsikt över stadens taklandskap från mitt sovrum och att diska i köket är rena fröjden då jag kan titta upp och slås av den vackra vyn mot vattnet. Här är inga fuktproblem, inga diskotek, alla plattor funkar och Rosa har en liten espressomaskin, så nu behöver jag inte dricka tråkigt neskaffe längre :-) Området är mycket lugnare och säkrare vilket också känns bra och framför allt närmare mitt stora intresse; Candomben. I söndagskväll när jag inte orkade gå ner och titta på övningsparaden hörde jag trummorna från köket när vinden låg på åt rätt håll. Ahh, underbart! Och det är en sådan frisk och spirande sommarkänsla i luften.. Inte nog med det, jag har tillträde till taket på våning 11 där jag hänger tvätt. Gissa om utsikten är helt gudomlig därifrån?
Treinta y tres + politik
Jodå, Pepe Mujica som vi fångade med kameran blev/blir Uruguays näste president. Valdag nummer två, den 29/11, blev en seger och det firades ordentligt i Montevideo. Massor av folk på ramblan med flaggor och partisånger, tal osv. Thomas och jag gick ner för att uppleva kalaset. Då förändrades vädret så dramatiskt med regn och blåst att scenens stora display blåste ned och det kändes väldigt kaotiskt när alla människor i en sorts lycklig panik flydde från strandpromenaden för att söka skydd bland husen. " Det är motståndarpartiet som gråter" var det en glad uruguayo som informerade oss om. Lite obehagligt kändes det med denna ström av människor som helt okontrollerat började röra på sig. Men det var en glad och häftigt dramatisk stämning och mig veterligt hände det inte något obehagligt under natten annat än att de boende på huvudgatan, Av. 18 de Julio, antagligen inte kunde sova den natten... Folk i allmänhet är väldigt politiskt intresserade och engagerade och det syns sådana här dagar.
Dagen efter åkte vi tillbaka till 33 och påbörjade en hektisk men väldigt spännande arbetsvecka. Vi har träffat så många trevliga människor från landet, människor som vi aldrig skulle träffat om vi inte hade haft det här uppdraget och som gjort att vi lärt känna Uruguay - landsbygden, vilket inte ens många stadsbor i Montevideo har så bra koll på. Vi har ätit kakor och småpratat med tanterna på "La Lombricelina" (de har en maskodling vilket genererar humus - bördig gjord - av bl.a. organiska sopor), vi har pratat om livets väsentligheter och druckit mate hos Rubén efter att ha filmat ute bland hans ekologiska biodling i full skyddsmundering. Gott var det att slicka i sig färsk honung direkt upptagen från bikupan. En gammal man har visat oss hur man tar hand om medicinalväxter och gör naturmedicin av dem. Roliga och engagerande föreläsare från Kuba har föreläst om agroekologi. Vi fick följa med gamla fiskare i La Charqueada ut på sjön i gränsen mellan Uruguay och Brasilien och fick bl.a. höra hur de gigantiska risodlingarna i trakten har försämrat hälsan för både sina arbetare och naturliv i närheten då fälten besprutas hårt med insektsgift från flygplan. De berättade att en dag efter en flygplansräd var de flesta fruktträd i byn vitprickiga av gift.
Från våra färdmedel till och från olika ställen har vi sett hemska exempel på storskaligt jordbruk; både risfält, soja, vete, kor och eukalyptus. Det kanske inte låter så obehagligt men när man inte ser annat än ris respektive soja så långt ögat når eller att fältet med betande kor aldrig tycks ta slut eller hur raderna med planterade höga eukalyptusträd är läskigt spikraka inser man att något inte står rätt till.. Det känns liksom väldigt onaturligt...
Mittmöte med Framtidsjorden
Runt den 17:e december kom hela Framtidsjordens praktikantstyrka i Latinamerika till oss i Montevideo för att med praktikantssamordnaren Tobias ha ett mittmöte ute på "comunidad del sur" - en organisation och ett kollektiv som arbetar med kooperativt arbete och ekologisk odling. Vi hade möten om hur arbetet har gått hittills och hur vi ska fortsätta. Comundad del sur ligger en bit utanför Montevideo, lite mer lantligt, så vi hade en riktigt trevlig, lugn tillvaro med fantastisk midsommarstämning, för nu har värmen äntligen börjat komma och blommor och växter frodas, dofter sprids i luften.. syrsor hörs på kvällarna, eldflugor blinkar elektriskt ... och myggen fullkomligen äter upp en... Och maten... jag har nog aldrig ätit en så god frukost där i princip allt var hemmagjort; osten, smöret, mjölken direkt från kossan, marmeladen, müslin, apelsinjosen.. Det var väl kaffet då, som inte kom från gården.
Jul i Rocha
Efter mötet spreds praktikanterna med vinden på diverse semesteräventyr. Jag, Maja och Michaela stack till det här semesterparadiset Rocha som jag hade hört så mycket. Jättefint! Vi valde en liten by som heter La Paloma och tog in på ett trevligt hostal. Lugnt, fridfullt, fint. Långsträckta, vilda stränder (som faktiskt påminde mig om vår fantastiska, svenska västkust!) kraftfulla vågor, strandvillor i varierad utformning. Perfekt! förutom vädret... vi hade lite otur och fick kanske 5 timmar sol på 5 dagar. Men det var magiskt ändå med den vita himlen och det starka ljuset. Och vi lyckades faktiskt bränna oss när vi låg på stranden... Julafton firades på hostalet med gemensam asado (grillning av lamm, korvar etc) med några av de andra gästerna från Kanada och Spanien.
Montevideo i januari - sommartid
Sommar, sommar, sommar. Varmt, soligt. För tillfället har vi ganska normala arbetsrutiner. Vi sitter på Redes kontor och kollar igenom våra 20 * 40 minuter filmmaterial. (puh, ni anar inte hur tröttsamt det är att titta igenom råmaterial) Detta ska nu kokas ihop till en alldeles extraordinär dokumentär på ca 20 minuter om matsuveränitet.. Ingen lätt uppgift. Antagligen måste vi tillbaka till Treinta y Tres om någon vecka för att komplettera. Men det är roligt! Och vi varvar med att titta på andra dokumentärer och filmer för att få inspiration. Ni måste titta på följande två dokumentärer, om konsumtion och utsläppsrätter. Väldigt välpaketerad, viktig information som är presenterad på ett riktigt kul, pedagogiskt och coolt sätt! Ett måste!: www.storyofstuff.com</a> Två filmer på ca 20 min vardera.
På kvällar och helger blir det för min del candombe, strand, solnedgång på Playa Ramirez, löpning längs ramblan, öl och empanadas, umgänge med vänner, lite sightseeing.. Hyrde bl.a en cykel och gav mig iväg en dag längs kusten österut. Fantastiska stränder!! Det märks att det är sommar och semester. Fullt med folk på stränderna på eftermiddagarna och en mängd folk som drar ut sina plaststolar på trottoaren framför huset och dricker mate eller öl, pratar eller kanske sätter fyr på lite trä i dessa karaktäristiska halva plåtcontainrar som fungerar som grill; asado på gatan. Jag har blivit bjuden på några asado-fester genom candombe-vänner. Fantastisk födelsedagsfest hos Jorge t.ex. - en trogen elev på kursen. Han jobbar heltid på bank, går på trumkurs flera dagar i veckan, medverkar på litteraturseminarier och skriver böcker, samt är aktiv i sitt parti (inom Frente Amplio). Ganska inressant blandning av gäster med andra ord.. Vi höll till på taket på hans hus i Barrio Sur, (även det ett traditionellt candombe- och afrokvarter) åt kött, drack vin och whiskey - vilket är väldigt populärt här - trummade, sjöng och dansade.
Candombe, Murga och det sociala livet i Montevideo
Candomben har gjort att jag lärt känna Montevideos afrouruguayanska befolkning en del. De representerar ca 10% av befolkningen och många bor i den centrala stadsdelen Palermo. Ofta delar en familj på ett stort hus - fantastiska gamla koloniala skapelser i en våning med högt i tak, härliga ljusschakt och typ franska balkonger ut mot gatan. Det är för det mesta stora familjer med många barn och det är så underbart att se hur deras sociala liv fungerar; systrar, bröder, kusiner, barnbarn - många olika generationer i samma hus - som tar hand om varandra. Några verkar flytta ut när de skaffar egna familjer men de flesta stannar i Montevideo och alltså är släkten väldigt nära. Dessutom har de flesta genom trummor eller dans en stark koppling till Candomben, den är en viktig och självklar del av deras liv från livets första stund.
Denna fantastiska tradition att kvarterets candombeutövare träffas en dag i veckan för att dela några timmars energifulla, magiska trummande och dansande har även en social och samlande funktion. Före, i mitten och efteråt hälsar folk på varandra, pratar, umgås, dricker öl, har trevligt. Hm, trodde inte jag var en person som uppskattade den här ickeanonyma, grannskapsidén men här tycker jag det är helt fantastiskt. Alla känner till och hälsar på varandra, verkar ha tid för att prata, träffas. Är inte så uppbokade. Inser nu att det är något jag saknar hemma i vår individualistiska, stressiga karriärsvärld där jag t.ex. inte känner en enda granne efter två år..
Nu pågår förberedelserna för fullt inför "las Llamadas" i början av februari. Karneval. Under två dagar kommer de olika candombegrupperna tävla mot varandra i ett karnevalsliknande tåg på gatan "Isla de Flores" i Palermo. Kläderna måste ses över, skor, smink, flaggor. Trummisarna måste få upp styrkan att orka ca 15 kvarter. Koreografi för dansarna ska synkroniseras med trummorna och samtidigt måste hela spektaklet hålla tiden annars blir det minuspoäng... 6:e januari var helgdag och då gav sig de flesta grupperna ut och trummade och dansade på Isla de Flores. Riktig folkfeststämning och en försmak på karnevalen, fast kanske i en mer avslappnad version där vem som ville kunde haka på och dansa lite, bl.a jag och några vänner :-)
Karnevalen är dock mer än Las Llamadas. Enligt wikipedia är den den längsta i världen i fråga om antal dagar (ca 40!) Jag har lite svårt att se framför mig hur karnevalen går till under så lång tid men det återstår att se :-) Det kommer i alla fall bli en massa Murga-uppträdanden, vilket även det är en populär kulturell aktivitet i Uruguay (praktiseras även i bl.a. Argentina och Spanien) som också avslutas med att kora en vinnare. En Murga är som en skådespelande, sjungande kör med några få instrument upptill. De brukar sjunga om årets aktuella händelser på humoristiska sätt, vissa ganska politiskt inriktade. Medan candomben är ett afrikanskt arv så är murgan spansk. Nåväl, jag har inte sett så mycket av murga ännu, men även de är ute på stan på kvällarna och övar nu.
Minus??
Finns det något negativt med livet här? Jag trivs väldigt bra, bättre än jag hade väntat mig. Men visst finns det baksidor och problem. Information är inte alltid så lätt att få tag på; gatunamn finns inte alltid, det är svårt att veta vilka kulturella aktiviteter som äger rum, vissa musser är inte ens skyltade, minnesmonument som inte har någon förklarande skylt.. Det är relativt dyrt. Kläder och saker är inte mycket billigare än hemma. T.o.m mat är förhållandevis dyrt, särskilt om man vill äta allsidigt och färgrikt. Det fina med det här är att det inte känns som att folk konsumerar så mycket onödiga saker, i alla fall inte de som jag kommit att lära känna. Tråkigt bara att minskad konsumtion ska behöva bero på brist på pengar. (jag har en del att ändra i min egen livsstil i den här frågan..)
Vidare är det inte alls samma utbud som hemma. Grönsaker och frukter som inte odlas här är oftast ganska svåra att få tag på; avokado, mango t.ex. Tropiska frukter finns inte (eftersom det inte är ett tropiskt land..) Jag äter mest nektariner och persikor vilket i och för sig är väldigt gott :-) Äpplena undviker jag då de ofta är fula och mjöliga (kan det vara så att 1:a klassorteringen exporteras och 2:a klass säljs till folket..?) Tänk att vi i kalla, avlägsna Sverige kan njuta av exotiska frukter och grönsaker från hela världen, under hela året! Vi är så vana vid det här utbudet att vi tar det för givet. Bananer känns ju t.ex. som något oerhört vanligt och svenskt. Tänk vilken påverkan på miljön alla dessa transporter måste vara.. För att inte tala om hur det påverkar den här delen av världen där varorna ofta kommer ifrån... Också märks förstås fattigdomen. Många har ont om pengar, men vissa har det väldigt knapert; familjer som åker runt på häst och vagn och tar hand om / sorterar sopor, uteliggare, tiggare.. sorgligt.
