Indien

Oj så har man hunnit med att uppleva hur våren kom till Sverige!

Lite snö och kyla hann vi med att få uppleva också...

Tänkte bara berätta att resan mycket riktigt fortsätter för oss praktikanter fortfarande, då vi är tillbaka på Biskops- Arnö och i startgroparna för vår informationsturné.

Titta in på:
www.autonomat.se
eller
www.framtidsjorden.se

för mer info.

Ha en superbra sommar!

Sara

Min tid här börjar närma sig sitt slut. Det känns sorgligt och det kommer bli riktigt tungt att lämna Indien och alla fantastiska människor vi träffat!

Men lyckligtvis är jag också ganska duktig på att ställa in mig på vad som kommer att hända. Sen några dar tillbaka har jag plötsligt börjat längta hem. Längtar efter alla nära och kära och längtar efter att få känna mig riktigt hemma igen. I morse slog det mig att jag kanske kommer få en kulturchock när jag kommer hem. Liknande den jag fick när jag kom hit, fast tvärt om. Livet här har blivit ens vardag. Socialt, kulturellt och ett sätt att leva som snart kommer att ändras. Jag känner mig lite nervös helt enkelt.

I förrgår kom vi hem från en underbar tvåveckorssemester. En semester som började nere i Kanyakumari, Indiens sydspets. Där kan man se solen gå upp och ned i havet, tusentals pilgrimer som hyllar minnet av Vivekananda – the ”wandering monk”, en avbildad tamilpoetstaty ute i havet, samt hur de tre haven: Indiska oceanen, Bengaliska viken och Arabiska havet möts. Eller ja, vissa anser sig kunna se de tre haven, jag såg ingenting.

Färden gick sedan vidare upp längst västkusten med Varkala som destination. Liksom Goa så är Varkala som en västerländsk bubbla. Efter månader i en kultur där man aldrig lyckas smälta in är det precis vad man behöver. Vi riktigt njöt av sol, bad, västerländsk mat och aurovediska massager!

Därefter vidare upp till Alleppey där vi nog fick uppleva det lyxigaste vi varit med om. Under två dygn hyrde vi en all inclusive-båt med tre besättningsmän som servade oss på alla sätt och vis. Sakta gled båten fram på de otroligt många kanaler som ringlar sig fram genom Backwaters området. Vi höll oss främst stationerade uppe på flybridgen där vi på mjuka kuddar låg och riktigt ansträngde oss för att göra så lite som möjligt. Vackert, fridfullt och totalt avkopplande! Är det någonstans man skall lyxa till det så är det i Indien. För oss gick hela kalaset på drygt 1000 svenska kronor (motsvarande knappt två månadslöner för en personal på CIRHEP). Drickandes i koloniala kaffemuggar gav det dock också en viss obehaglig känsla. Vilka signaler gav vi, unga vita, ut till de fattiga bönder vi passerade på vår färd?

Sen buss upp till Cochin, en stor modern hamnstad. Ovant att befinna sig i en rik stad med fina dyra affärer. Vi gick istället och såg Kahtakali, en traditionell form av dans/teater/musik/mimik som har sina anor sen Shakespeares tid. Märkligt, kul, långtråkigt, fascinerande och vackert på samma gång!

Vårt sista stopp innan vi återvände till CIRHEP var Munnar. En stad uppe i bergen som är känd för sina teplantager, en poppular plats för indier att åka på sin smekmånad. Det var otroligt vackert! Men också läskigt. TATA är ett indiskt företag som producerar det mesta. Ungefär som engelska Virgin. TATA äger mer eller mindre all mark runt om Munnar. Vi åkte runt i området och det var TATAteplantage så långt ögat nådde, inte så mycket biodynamisk mångfalt med andra ord. Eller jo, det fanns även mindre eukalyptusplantage, något ni säkert redan vet är totalt värdelöst för marken. Teplockarna tjänar 125 rupees för en åtta timmars arbetsdag (125 rupee i Indien har ungefär samma värde som 125 kr i Sverige). Baksidan när man köper produkter som inte är Fair Trade. När jag tänker på det så är det otroligt skrämmande att normen är non fair trade.

Uppe i Munnar hann vi även med att gå till en babu som spådde i våra händer. Han hade visst hållit på med detta i 40 år och studerat i Varanasi – hög mystikfaktor. Jag vet nu bland annat att mina gyllene år kommer att börja i januari 2011, jag kommer få två friska barn, jag kommer ingå ett livslångt äktenskap och jag kommer att dö när jag är 77år. Vi får se vad som händer.

Tiden mellan nyår och vår semester gick i ett. Många besökare från Framtidsjorden och andra organisationer, och sen jobbade vi på med att försöka avsluta alla de projekt vi startat upp. Främst har vi jobbat med att skapa en ny hemsida åt CIRHEP (CIRHEP.org) samt att jag har jobbat med tjejgrupperna.

Till slut hann jag med åtta möten med tjejerna. Förutom de jag redan nämnt så har vi haft informationsmöte med tjejernas mammor, ett möte där vi diskuterade våld och övade självförsvar, ett möte om reproduktiv hälsa, ett om könssjukdomar samt ett möte där jag pratade om hygien, främst vid menstruation och visade dem en tygbinda. Som det ser ut nu så använder de gamla tygtrasor som dom snurrar ihop till tjocka korvar när dom har mens. Dessa skaver och byts sällan. I byn har de inte råd att köpa engångsbindor, vilket för övrigt är dåligt inte bara för plånboken utan även för miljön och underlivet. De äldre tjejerna har nu börjat sy tygbindor, något de även kan sälja till kringliggande byar och på så sätt få en mindre inkomst. Vid det sista mötena började det skapas en tydligare stabilitet, framtidsplan och framför allt intresse och efterfrågan där det inte längre bara var jag som var drivande – kul! CIRHEP hade beviljats medel för dessa grupper, det var främst därför jag var placerad här. Men något som tåls att upprepas är att även om det fanns en efterfrågan så är det svårt att starta upp nya projekt/tankesätt så att det blir till deras eget och där De känner det genuina engagemanget. Jag hoppas att de fått tillräckligt med kött på benen för att driva detta vidare.

Annars kanske jag kan nämna att vi har haft råttbesök på rummet. Började med oroväckande mycket råttbajs. Sen en natt vakande jag av att en råtta sprang över min panna. Jag tittade upp och såg hur den panikslaget försökte ta sig ut ur myggnätet. Rusade till sist ner till fotändan där den hittade ett hål och försvann. Dramatiken var över och jag kände mig förvånansvärt lugn. Nästkommande natt vaknade jag av att en bet mig i tummen. Där gick min gräns. Råttfällan utplacerades nästa natt och fick napp på en gång. En fälla där dom inte dör så hela natten hör jag hur en panikslaget försöker ta sig ut. Nästkommande morgon tog en personal hand om den och släppte lös den en bit härifrån. Efter det har vi haft mindre råttproblem. En ny upplevelse att bocka av på listan...

Vi är alltså nu här i två dar till för att packa, knyta säcken och säga hej då. Sen börjar återresan mot Sverige.

Känner mig otroligt tacksam för min tid här, utvecklande på alla sätt.

Tack Indien!

/Ylva

Klantsara gick och ramlade ner for en trappa pa semestern och blev darmed borta nagra vardefulla dagar lange an vad jag velat. Med titanplatta i armen ankom jag dock igar Trichy som medlem i en alldeles exklusiv klubb jag inte fatt vetskap om hade inte olyckan varit framme. Det ar namligen sa att minst varannan indier har en metallbit nanstans pa sitt skelett. Det ar visst sa man fixar brutna ben har, och motorcykelolyckor kan ni sakert tanka er hur vanliga de ar! Vad medlemskapet innebar kan jag tvarr inte avsloja. Man maste ju genomga den initiering ett benbrott med operation innebar.

Skamt asido ar jag en sadan som tror att allt hander av en anledning, och jag ar mycket tacksam att det inte gick varre. Fionas skrackhistorier om anvanda kanyler sag jag inte skymten av. Jag hamnade pa ett fint sjukhus i Trivandrum dar jag fick farskpressad juice morgon middag kvall och dessutom ett eget rum. Doktorerna var mycket symptiska och sjukskoterskorna en fin balans mellan roliga och kansliga. Allt detta tog forsakringsbolaget hand om galant, maste tillaggas.

Solen laker manga sar och vad jag har forstatt sa har jag kanske bara ytterligare tre veckor innan armen ar bra. Jag hade dessutom nagra stygn i pannan som redan tagits bort; detta gjorde pa ett mindre sjukhus med eskort av min nye malayalamiske van Shami. Det ar tur man inte ar kanslig for dar var de i alla fall elva pers som tittade pa.

Kanske var det det faktum att jag kande mig ganska skeptisk mot Varkala, denna fiskeby som blivit semesterort, som gjorde att jag tvingades hanga kvar nagra extra dagar. Till slut upptackte jag ju det genuint indiska som lag bakom strandpromenader och sonderbranda turister.

Kerala ar i jamforelse med Tamil Nadu en piece of cake, och jag ar tacksam att jag fatt gora jamforelsen den har vagen! Alla pratar engelska, man vacker inte uppseende som turist och maten ar mindre kryddstark. Ganska trakigt faktiskt...

Nu har vi fyra veckor kvar... fyra veckor?! Hur ska vi hinna? Hur ska Sverige hinna bli sadar varcharmigt som jag fantiserat om att det skulle vara nar jag kom hem? Hinner krokusarna blomma?

kram

Sara

PS Indien har tagit en mycket viktig standpunkt i kampen mot GMO, och sagt NEJ. Den har gangen. Las mer har: http://saragron.wordpress.com/2010/01/27/its-all-about-the-brinjal/

16 Februari 2010
Hej igen! Har varit dålig på att blogga på sistone! Har bland annat varit upptagen med att samla ihop alla bilder och filmer som vi tog under julen och göra någonting kreativt. Med andra ord - roligare att utrycka sig i bild och film. Kolla gärna Ylva's blogg för att kolla alla intressanta organisationer, människor och platser vi besökte. Har även jobbat på CIRHEPs hemsida www.cirhep.org. Har där lagt upp en artikel som finns under länken "Read our Articles".

Har gjort 3 filmer om våra Indiska äventyr under jul- och nyårstiden.
Julfilmen visar när alla praktikanter samlades vid östkusten, Puriyar. Den visar allt roligt som vi har upplevt tillsammans!
Nästa film handlar om kultur, den är gjord som en dokumentär. Ni kanske kan lära er någonting på köpet!
Den sista visar hur en fullsat buss ser ut! Om ni tror att ni har åkt en fullsatt buss i Sverige så har ni fel...RIKTIGT fel!

Jul

Kultur

Buss

Den 26e januari fick jag ett konstigt bett på fotankeln. Det jag från början trodde var en infekterad kroppsfinne blev jag införstådd med var ett bett av något slag då hysteri bröt ut bland all personal på kolunji, vilka alla kom inrusande i mitt rum, trängdes runt min säng och tittade på mig som om jag skulle dö.
För att göra en otroligt lång historia kort, så hamnade jag hos en läkare i den närmsta staden (den lite större byn…). Läkaren, som var klädd i pikettröja och jeans och vars mottagning avskärmades från det icke existerande väntrummet av ett skynke som en gång i tiden måste vart vitt, vinkade in mig i och sa åt mig att sitta ner på en plaststol.
I mottagningsrummet fanns inte tillstymmelse till handfat, läkarsprit eller handskar. Efter det att jag vunnit striden om att injektionen inte skulle ske med en redan använd kanyl, så satte läkaren två sprutor fyllda med antibiotika i min bakdel.
Behandlingen bet dock inte på svennen Fiona med mes – immunförsvar. Så ett dygn senare, då foten min svullnat upp till dubbel storlek och tagit skepnad av en tomat så togs jag till ett sjukhus med tydligen mycket gott rykte inne i storstaden Trichy.
Jag blev nu införstådd med hur vården skiljer sig mellan dem som inte har några pengar och mellan dem som har det.  Här fanns allt som man förväntar sig hitta på ett sjukhus, med tillhörande läkare som tittade en i ögonen och förklarade vad som borde göras.
Ytterligare 7 tabletter rikare fick jag åka därifrån, med en ny tid dagen därpå.
Jag började fundera över hur fördjävligt vårdsystemet ser ut. Då barnen på barnhemmet ute på Kolunji blir sjuka, skickas de alla till läkaren i ”byn” Keeranur, där inga som helst hygienåtgärder vidtas. Då de som är fattiga, och därmed inte har något annat val än att vända sig till denna läkare, i de flesta fallen även är outbildade, har de förmodligen ingen aning om vilka risker de utsätts för, då läkare som inte tvättar händerna pressar sina fingrar mot öppningen i huden på en efter det att en spruta har getts, i brist på tillgång till plåster.
Och att återanvända kanyler behöver jag ju knappast redogöra riskerna för.

Att jag hade hamnat hos ”by läkaren” visade sig i efterhand vart pga. ett misttag. Alla på kontoret ojade sig över att jag hade hamnat där och inte tagits till ”en bra” läkare i Trichy på en gång.
För jag är ju vit, har pengar och rättigheter, så det är klart att min hälsa kommer i första hand. Men för dem som inte råkar vara västerlänningar eller sitta på en del pengar ser villkoren som sagt inte lika vackra ut. 
Efter att ha besökt fyra av stadens mer respekterade sjukhus är jag ca 20 olika tabletter rikare. Den bästa vården och läkemedlen finns för mig inom en armlängds avstånd. 
Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt, då sprutorna och medicinen som ”by läkaren” gav inte fungerade, om det hade vart en fattig indier som drabbats i stället för som nu, en rik svensk.

Harebrahej
Fiona