Indien

Den 26e januari fick jag ett konstigt bett på fotankeln. Det jag från början trodde var en infekterad kroppsfinne blev jag införstådd med var ett bett av något slag då hysteri bröt ut bland all personal på kolunji, vilka alla kom inrusande i mitt rum, trängdes runt min säng och tittade på mig som om jag skulle dö.
För att göra en otroligt lång historia kort, så hamnade jag hos en läkare i den närmsta staden (den lite större byn…). Läkaren, som var klädd i pikettröja och jeans och vars mottagning avskärmades från det icke existerande väntrummet av ett skynke som en gång i tiden måste vart vitt, vinkade in mig i och sa åt mig att sitta ner på en plaststol.
I mottagningsrummet fanns inte tillstymmelse till handfat, läkarsprit eller handskar. Efter det att jag vunnit striden om att injektionen inte skulle ske med en redan använd kanyl, så satte läkaren två sprutor fyllda med antibiotika i min bakdel.
Behandlingen bet dock inte på svennen Fiona med mes – immunförsvar. Så ett dygn senare, då foten min svullnat upp till dubbel storlek och tagit skepnad av en tomat så togs jag till ett sjukhus med tydligen mycket gott rykte inne i storstaden Trichy.
Jag blev nu införstådd med hur vården skiljer sig mellan dem som inte har några pengar och mellan dem som har det.  Här fanns allt som man förväntar sig hitta på ett sjukhus, med tillhörande läkare som tittade en i ögonen och förklarade vad som borde göras.
Ytterligare 7 tabletter rikare fick jag åka därifrån, med en ny tid dagen därpå.
Jag började fundera över hur fördjävligt vårdsystemet ser ut. Då barnen på barnhemmet ute på Kolunji blir sjuka, skickas de alla till läkaren i ”byn” Keeranur, där inga som helst hygienåtgärder vidtas. Då de som är fattiga, och därmed inte har något annat val än att vända sig till denna läkare, i de flesta fallen även är outbildade, har de förmodligen ingen aning om vilka risker de utsätts för, då läkare som inte tvättar händerna pressar sina fingrar mot öppningen i huden på en efter det att en spruta har getts, i brist på tillgång till plåster.
Och att återanvända kanyler behöver jag ju knappast redogöra riskerna för.

Att jag hade hamnat hos ”by läkaren” visade sig i efterhand vart pga. ett misttag. Alla på kontoret ojade sig över att jag hade hamnat där och inte tagits till ”en bra” läkare i Trichy på en gång.
För jag är ju vit, har pengar och rättigheter, så det är klart att min hälsa kommer i första hand. Men för dem som inte råkar vara västerlänningar eller sitta på en del pengar ser villkoren som sagt inte lika vackra ut. 
Efter att ha besökt fyra av stadens mer respekterade sjukhus är jag ca 20 olika tabletter rikare. Den bästa vården och läkemedlen finns för mig inom en armlängds avstånd. 
Jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt, då sprutorna och medicinen som ”by läkaren” gav inte fungerade, om det hade vart en fattig indier som drabbats i stället för som nu, en rik svensk.

Harebrahej
Fiona