Indien

 

Min tid här börjar närma sig sitt slut. Det känns sorgligt och det kommer bli riktigt tungt att lämna Indien och alla fantastiska människor vi träffat!

Men lyckligtvis är jag också ganska duktig på att ställa in mig på vad som kommer att hända. Sen några dar tillbaka har jag plötsligt börjat längta hem. Längtar efter alla nära och kära och längtar efter att få känna mig riktigt hemma igen. I morse slog det mig att jag kanske kommer få en kulturchock när jag kommer hem. Liknande den jag fick när jag kom hit, fast tvärt om. Livet här har blivit ens vardag. Socialt, kulturellt och ett sätt att leva som snart kommer att ändras. Jag känner mig lite nervös helt enkelt.

I förrgår kom vi hem från en underbar tvåveckorssemester. En semester som började nere i Kanyakumari, Indiens sydspets. Där kan man se solen gå upp och ned i havet, tusentals pilgrimer som hyllar minnet av Vivekananda – the ”wandering monk”, en avbildad tamilpoetstaty ute i havet, samt hur de tre haven: Indiska oceanen, Bengaliska viken och Arabiska havet möts. Eller ja, vissa anser sig kunna se de tre haven, jag såg ingenting.

Färden gick sedan vidare upp längst västkusten med Varkala som destination. Liksom Goa så är Varkala som en västerländsk bubbla. Efter månader i en kultur där man aldrig lyckas smälta in är det precis vad man behöver. Vi riktigt njöt av sol, bad, västerländsk mat och aurovediska massager!

Därefter vidare upp till Alleppey där vi nog fick uppleva det lyxigaste vi varit med om. Under två dygn hyrde vi en all inclusive-båt med tre besättningsmän som servade oss på alla sätt och vis. Sakta gled båten fram på de otroligt många kanaler som ringlar sig fram genom Backwaters området. Vi höll oss främst stationerade uppe på flybridgen där vi på mjuka kuddar låg och riktigt ansträngde oss för att göra så lite som möjligt. Vackert, fridfullt och totalt avkopplande! Är det någonstans man skall lyxa till det så är det i Indien. För oss gick hela kalaset på drygt 1000 svenska kronor (motsvarande knappt två månadslöner för en personal på CIRHEP). Drickandes i koloniala kaffemuggar gav det dock också en viss obehaglig känsla. Vilka signaler gav vi, unga vita, ut till de fattiga bönder vi passerade på vår färd?

Sen buss upp till Cochin, en stor modern hamnstad. Ovant att befinna sig i en rik stad med fina dyra affärer. Vi gick istället och såg Kahtakali, en traditionell form av dans/teater/musik/mimik som har sina anor sen Shakespeares tid. Märkligt, kul, långtråkigt, fascinerande och vackert på samma gång!

Vårt sista stopp innan vi återvände till CIRHEP var Munnar. En stad uppe i bergen som är känd för sina teplantager, en poppular plats för indier att åka på sin smekmånad. Det var otroligt vackert! Men också läskigt. TATA är ett indiskt företag som producerar det mesta. Ungefär som engelska Virgin. TATA äger mer eller mindre all mark runt om Munnar. Vi åkte runt i området och det var TATAteplantage så långt ögat nådde, inte så mycket biodynamisk mångfalt med andra ord. Eller jo, det fanns även mindre eukalyptusplantage, något ni säkert redan vet är totalt värdelöst för marken. Teplockarna tjänar 125 rupees för en åtta timmars arbetsdag (125 rupee i Indien har ungefär samma värde som 125 kr i Sverige). Baksidan när man köper produkter som inte är Fair Trade. När jag tänker på det så är det otroligt skrämmande att normen är non fair trade.

Uppe i Munnar hann vi även med att gå till en babu som spådde i våra händer. Han hade visst hållit på med detta i 40 år och studerat i Varanasi – hög mystikfaktor. Jag vet nu bland annat att mina gyllene år kommer att börja i januari 2011, jag kommer få två friska barn, jag kommer ingå ett livslångt äktenskap och jag kommer att dö när jag är 77år. Vi får se vad som händer.

Tiden mellan nyår och vår semester gick i ett. Många besökare från Framtidsjorden och andra organisationer, och sen jobbade vi på med att försöka avsluta alla de projekt vi startat upp. Främst har vi jobbat med att skapa en ny hemsida åt CIRHEP (CIRHEP.org) samt att jag har jobbat med tjejgrupperna.

Till slut hann jag med åtta möten med tjejerna. Förutom de jag redan nämnt så har vi haft informationsmöte med tjejernas mammor, ett möte där vi diskuterade våld och övade självförsvar, ett möte om reproduktiv hälsa, ett om könssjukdomar samt ett möte där jag pratade om hygien, främst vid menstruation och visade dem en tygbinda. Som det ser ut nu så använder de gamla tygtrasor som dom snurrar ihop till tjocka korvar när dom har mens. Dessa skaver och byts sällan. I byn har de inte råd att köpa engångsbindor, vilket för övrigt är dåligt inte bara för plånboken utan även för miljön och underlivet. De äldre tjejerna har nu börjat sy tygbindor, något de även kan sälja till kringliggande byar och på så sätt få en mindre inkomst. Vid det sista mötena började det skapas en tydligare stabilitet, framtidsplan och framför allt intresse och efterfrågan där det inte längre bara var jag som var drivande – kul! CIRHEP hade beviljats medel för dessa grupper, det var främst därför jag var placerad här. Men något som tåls att upprepas är att även om det fanns en efterfrågan så är det svårt att starta upp nya projekt/tankesätt så att det blir till deras eget och där De känner det genuina engagemanget. Jag hoppas att de fått tillräckligt med kött på benen för att driva detta vidare.

Annars kanske jag kan nämna att vi har haft råttbesök på rummet. Började med oroväckande mycket råttbajs. Sen en natt vakande jag av att en råtta sprang över min panna. Jag tittade upp och såg hur den panikslaget försökte ta sig ut ur myggnätet. Rusade till sist ner till fotändan där den hittade ett hål och försvann. Dramatiken var över och jag kände mig förvånansvärt lugn. Nästkommande natt vaknade jag av att en bet mig i tummen. Där gick min gräns. Råttfällan utplacerades nästa natt och fick napp på en gång. En fälla där dom inte dör så hela natten hör jag hur en panikslaget försöker ta sig ut. Nästkommande morgon tog en personal hand om den och släppte lös den en bit härifrån. Efter det har vi haft mindre råttproblem. En ny upplevelse att bocka av på listan...

Vi är alltså nu här i två dar till för att packa, knyta säcken och säga hej då. Sen börjar återresan mot Sverige.

Känner mig otroligt tacksam för min tid här, utvecklande på alla sätt.

Tack Indien!

/Ylva