Afrika

Case study Joyce & Emmanuel Munyendo
Kenya, Bungoma North District, Central Division, Naitiri Location, Sango Village

”In the future we wish our farm to be a forest”

Even though Joyce and Emmanuel Munyendo are young (22 respectively 26 years), they have big plans for the future. Thanks to SCC-Vi Agroforestry (SCC-Vi), Kitale, they have now several plans on how to manage to send their two children to school. There is no lack of inspiration on how to generate income so that they can pay the acquired fees for school. Through a poultry (which they run together with family members) they can sell eggs to close-by neighbours, and with both a tree nursery and some fruit trees they can, together with farmers from their selfhelp group, sell seedlings and fruits to people who needs it.

Everything began in 2008 when SCC-Vi visited the selfhelp group, a so called Village Savings and Loan group, which Joyce and Emmanuel were taking part in. The organisation, who work with agroforestry, inspired the couple to continue on the two acres of land, with the late father of Emmanuel’s work of planting trees. SCC-Vi taught them there is a good way of generating income through growing trees good for timber such as Warburgia. But these species are not only good for timber, they also aggregate rainwater through their rootsystem and tree crown. Even if the trees give a lot of benefits, Emmanuel points out the problem with people cutting the trees down before they even mature; This is because people are so eager to get the wood so that they forget the fact they will gain more from it if they just let them mature. Joyce and Emmanuel says that they are willing to wait even thirty years before they use the tree and its products. The environment is so important for me and the future health of my children. People just don’t tend to think in long-term ways and how one actually can benefit economically and physically from ex. growing a tree. If people just had the patience to wait, Emmanuel adds.

The last year SCC-Vi advised the couple to start a poultry. It’s still under construction and it still has temporary plastic wrappers to cover the chickens houses. But in a near future, Joyce and Emmanuel say they will be able to build more resistant cages, since they by then would have gained more money from their poultry enterprise. Together with Joyces brother and his family they run the poultry, from where they can sell the proteine-rich eggs and also improve the health of their children. For the moment it is hard to know wheather they gain anything from the enterprise, but they are willing to give it a try. They even have plans on building a brooder where they can keep the chickens away from the cold.
Previously, this farm was very short of trees, which made it hard to find firewood and give shade to the crops. There was also a lot of wind in the homestead, but since SCC-Vi started to work with and capacity build the farmers group, they have now learned to grow windbreaks, Sesbania for firewood and other trees which give shade to crops who are exposed from strong sunlight. The group they are members of even changed their name from ”Shangalamwe” (The place without trees) into ”Tembelesha” (Green environment), after they managed to make a very poor land into a very fertile place. The farmers realized if they were a group they could expand the tree nursery and through that generate more money. They are eighteen members in the group and they take turns in taking care of the seedlings in the tree nursery.

Even though Joyce and Emmanuel like their, nowadays, green farm, they find it hard to live far away from town and with poor infrastructure. Especially when it is rainperiod the red roads turn into slippery and pothole-full paths where it is almost impossible to travel and carry products to the market. But Joyce and Emmanuel believe this is going to change since they already established a demand for their seedlings. People come to buy their seedlings, despite the bad roads. In the future Joyce and Emmanuel wish to move closer to a mainroad so that they can easier sell seedlings, fruits, timber and other agricultural products. But of course we will continue to do agroforestry, Joyce says.
The treenursery is very well-planned and one can see that Joyce, Emmanuel and the rest of the group are taking the enterprise serious with lines of different indigenious trees. Each second week the farmer group meets to analyze their income gained from selling seedlings and how they will save the additional money in the Village Savings and Loan group.

Most of the members in ”Tembelesha” self help group wish to buy a highbreed cow. So do Joyce and Emmanuel, so that they can give nutritious food to Lucy and Neville, their two children. A cow is expensive, around 20.000-30.000KES, but through SCC-Vi and their Farmer Enterprise Development-training, Joyce and Emmanuel now know how to keep records of their household and they predict that within a short future they can afford it. Through the exchange of agroforestry-knowledge between their friends, family and neighbours they can enable the necessary support for each other so that the future can be even more productive and income generating. In the future we wish our farm to be a forest, Emmanuel adds concludingly.

Maja Söderblom, Interview made 5.02.2010

nedräkningen har börjat. jag försöker verkligen att inte tänka på det, men det är ju ett faktum att vi passerat halvtid och hemresan närmar sig.. men än är det långt kvar, och mycket ska det hinnas med!
Som ni kanske läst är vi bara två kvar här i Kitale, helt plötsligt får vi plats bakom skrivbordet och datorn får till och med vila ibland. Lite tomt med andra ord. Att bara vara två stycken ute i fält hade väl inte varit några problem om det varit så från början, men nu blir det ju en liten omställning, och lite mer att hålla reda på.
Robban var här och tittade till oss för några veckor sedan och var med och filmade en kvinna som odlade Sesbania, eftersom vi just nu håller på med de tre trädfilmerna. Det var lite kaotiskt, men vi fixade det. Han fick också uppleva Saiwa Swamp (iochförsig hade han ju varit där innan, till skillnad från oss, men Robban gillar ju fåglar och konstiga träd så det var skoj), äta Gästhuset Special dvs stekt kål med diverse andra grönsaker, ställa upp på photobooth (i utbyte mot att vi spelade M.I.G. ett antal gånger om dagen) och sedan eskorterade vi honom till Kisumu där han tog bussen mot Tanzania medan vi förnyade visum och hängde med Grace och favoritfamiljen i Kisumu. Det var en sjysst helg! Förra helgen var det dock skönt att bara hänga i Kitale, efter semestrar och Kisumu-utflykter. Men fort gick det, vi besökte en vän i Jeringo och hälsade på den nyanlända bebisen som då var två veckor, och sedan var det dags för en ny arbetsvecka.
Då var det Neem-trädets tur och vi fick äntligen åka till West Pokot! Det är verkligen annorlunda mot de andra distrikten vi varit i, torrt och väldigt hög jorderosion. Men människorna kämpar på, och planterar träd. Neem kan typ bara växa där i hela östra Afrika, synd eftersom det är ett sånt toppenträd. Bra för jorden och kan bota 40 sjukdomar, sägs det. Vi fick med oss lite löv och tänkte kolla om det stämmer, åtminstone om det kan bota huvudvärk. Vore ju onödigt att prova de 39 andra sjukdomarna, vi får lita på deras ord där helt enkelt.
Imorrn är det dags för Calliandra-filmen, vi ska då besöka en mjölkbonde i Ndivisi. Vi har försökt få fram att vi helst bara besöker EN bonde, och kanske gör det lite längre, och tvi tvi ta i trä men imorrn verkar det som att vi faktiskt bara ska till en kvinna! Men, det brukar dyka upp en del på vägen, en hel by som sitter och väntar på att vår field advisor ska hålla ett möte med dem, eller ett flak med kycklingfoder som ska lämnas någonstans. Eller någon som är på besök och ska åka runt och hälsa på i sina gamla hoods. Detta brukar iochförsig innebära en hel del intressanta möten, förra gången fick vi sällskap av Mr Stig som har varit manager för projekten i Kitale, Uganda och Masaka, och hans fru Ninni. Det blev många historier, och kul att träffa Mr Stig som man ju hört en hel del om.
Våra kalendrar har äntligen kommit! Det är kul att kunna visa något vi gjort för personalen, de flesta undrar nog vad vi pysslar med, egentligen. Postrarna utvecklas sakta, men ganska säkert, men antagligen kommer bara en eller två gå i tryck medan vi är kvar. Nuvarande poster-projektet behandlar biological pesticides, en hel vetenskap som ska rymmas på ett A1. Men spännande är det, och vi lär oss sjukt mycket! Om ni vill veta hur man ska hålla odjur borta från majsförråden vet ni vem ni ska snacka med..
Anyhow, vi planerar för fullt inför vårt egna projekt som vi tänkt dra igång med i februari. Tills nästa uppdatering (ska försöka bli flitigare...) kan ni ju roa er med dessa bilder; barn på en vacker farm i West Pokot, vår neem-bonde Joel och William som jobbat för Vi-skogen sedan de började -83 och därmed vet att svenskar vill ha elva-kaffe, även i fält (därav termosen).

Jambo,

ville bara prova att lägga upp några bilder från då vi var ute i fält med Stig, Ingrid och William. Stig har tidigare varit "project manager" här i Kitale och startat upp några andra Vi-skogenkontor i Tanzania och Uganda. Vi har hört mycket om honom så det var kul att äntligen få träffa honom. Vi åkte som sagt ut i fält, till West Pokot där Vi-skogen startade en gång i tiden. Det är ett helt annat landskap i jämförelse med Trans-Nzoia distriktet där Kitale ligger. Helt andra förutsättningar där torkan är väldigt påtaglig. Nåväl, provar att ladda upp några bilder därifrån.

Hej så länge, Maja

jaha, så då har det man befarade faktiskt hänt. Klara, vår tredje gruppmedlem, fick malaria en tredje gång för mycket och bestämde sig för att flyga hem till Sverige. Det är väldigt tråkigt men vi som sett hur dåligt hon mått har full förståelse för hennes beslut om att vara sjuk hemma i Stockholm istället. Hursomhelst ska vi försöka komma överens om hur vi kan arbeta tillsammans trots avståndet mellan varandra. Det blir lite som att underhålla ett distansförhållande, liksom:)

Efter en kort jullledighet med en vecka i Nairobi och en vecka på paradisön Lamu vid Kenyas norra kust var vi tillbaka i Kitale förra helgen. En kvinna kort kickade vi igång veckan med att Robban kom på besök. Vi åkte ut i fält, till några kvinnor (såklart!), som gärna ställde upp som ”intervjuoffer” för vårt nya projekt; tre filmer om bra agroforestry-träd. Först ut var sesbania, ett träd ypperligt som virke och ved. Detta träd gynnar kvinnorna då de inte längre, eller åtminstone i lika stor mån som förut, behöver ge sig ut och söka kvistar och grenar att elda med då de istället kan odla sesbania hemma på gården. Ett kvinnoträd skullle man kunna säga, fast vad gör männen egentligen? Sällan, sällan samlar de ved iallafall...Nåväl, det var jättelängesen vi var ute i fält, typ 6 veckor sedan, så det var på tiden att bli inspirerad av alla dessa coola och starka kvinnor.

Vad mer har hänt sedan jag skrev här? Det är så mycket som hunnit bli vardag för oss så man vet inte längre vad som är intressant att skriva om. Det är postrar hit, filmer och enstaka artiklar dit. Vi har tyvärr börjat få lite dåligt med inspiration och uppslag till idéer på hur affischerna ska se ut, så det känns rätt skönt att vi ska jobba med trädfilmerna ett tag nu. Vi ska till och med åka till West Pokot, det torra området norröver, för att leta reda på Neem-trädet som sägs kunna bota hela 40 sjukdomar! Det här ska bli spännande!
Jo just det, vi har även hunnit adopteras av Esthers, en kollegas, familj. Vi hänger där typ varje söndag, retas med hennes två söner; Brian och Dan. Ibland lagar Esther mat, ibland lagar vi något svenskt. Oavsett är det hur avspänt som helst och det är kalas att kunna bänka sig i deras vardagsrum, kolla på en film eller bara snacka strunt med Brian, som för övrigt är en av få i detta land som också använder sig av ironi-humor. Tyvärr har Brian och Dan börjat sina skolor igen, vilket nästan fick mig att fälla en liten tår när jag insåg att jag kanske inte kommer att träffa dessa ”brorsor” igen. Får prova att locka hit dem med lite svensk kladdkaka, som vi vet har blivit deras nya favorit.

Nästa helg har jag i förbifarten lovat en kille som jobbar som ”field officer” i Kimilili-distriktet en fotokurs. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp den och det är nästan så att jag ångrar mig, fast jag kom ju på att detta är jättebra eftersom Viskogspersonalen lär sig mer om hur de kan dokumentera sitt arbete. Det är ju ofta det som fattas, liksom. Den här killen, George, går en kurs på college som handlar om just dokumentering och det var hans initiativ med fotokurs. Det är skoj när de själva är peppade på att lära sig om sånt vi håller på med. Kanske att man borde göra något liknande som slutprojekt; utbilda personalen om det vi praktikanter håller på med?
Jaja, nu ska försöka bege mig ner på stan i regnväder och lera. Regnet är försenat och det borde egentligen vara torrperiod nu. Nedrans klimatförädringar!

Over and out,
Maja

Hej!
Nu känns det som om det var jättelänge sedan vi var på kontoret. Dels har det varit helg. Jag bakade lussebullar och så var vi hos skräddaren och hämtade våra kläder. Det blev både bra och dåligt kan man säga. Förvånansvärt bra med tanke på hur få mått hon tog och hur ingen engelska hon kunde och hur lite swahili vi kan. Vi tror på bättre framgång nästa gång!

I torsdags och fredags var vi i Karagwe. Dit tar det ett par timmar på mycket guppig grusväg genom en skog fylld av rwandiska banditer( som tydligen är mycket brutala och särskilt aktiva i december då de behöver julklappar). Chaufförerna körde på som galningar genom det området och trots att vi var mycket, mycket kissnödiga valde vi att hålla oss och inte kliva av mitt i banditskogen.

Karagwe är ett stort och vackert område upp i bergen. Centralorten där vi bodde över natten (och spenderade en hel eftermiddag p.g.a. sedvanlig brist i kommunikationen) bestod av fyra gator runt en trevlig marknad. Vi hann gå fyra varv runt stan och gå i alla stadens affärer och köpa kitenge (tyg). Alla restauranger vi var inne i hade inte bara precis samma saker till försäljning (ris eller banan), utan även menyerna såg exakt likadana ut; uppdelningen, layouten, typsnittet, clip art-bilderna etc. Jag var magsjuk, men trots att jag inte ätit på flera dagar var jag inte jätteledsen att jag missade varken ris eller banan.

I Karagwe skulle vi göra en film om papaya, ta foton på olika landscape challenges +solutions, filma en bonde som är med i Plan Vivo-projektet och fota bilder till en broschyr om Plan Vivo. Vi hann med ungefär hälften. Som vanligt alltså.

Plan Vivo är ett nytt projekt som Vi-skogen har startat upp genom vilket svenska företag kan klimatkompensera genom att köpa träd på tanzaniska bönders mark. Just nu är det 24 bönder som är med i projektet (inte en enda kvinna, för det är så otroligt få kvinnor som äger sin mark) och de avsätter en bit av sin mark för långsiktig trädplantering och får en summa pengar i kompensation, förutom de fördelar i form av virke, foder, förbättrad jordkvalitet och minskad risk för erosion etc.

Förra helgen var vi på safari i Serengeti. Det var fantastiskt! Vi åt till oändliga frukostbufféer, afrikansk tapas, drack gott vin och frossade i choklad och andra godsaker.  Man kunde ligga i poolen och titta på elefanter som kom och drack vid vattenhålet som låg precis bredvid  poolen och nedanför min balkong gick giraffer och åt. På dagarna var vi ute och spanade djur. Elva lejon och tusentals gnuer och zebror plus savannens alla andra djur. Inga leoparder eller geparder, men jag kan inte påstå att jag var missnöjd med helgen på grund av det!

Safarin gav oss också möjlighet att tillbringa en dag i Mwanza, som ligger på andra sidan Victoriasjön och är en storstad i afrikanska mått mätt. Där fanns massor av spännande saker som inte finns i Bukoba. Jag åt kinamat till lunch, gott!

Trots att julen närmare sig med stormsteg och kontoret börjar tömmas på folk som går på tvångssemster, på grund av att de inte tagit ut sin semester tidigare, finns inte ens en tillstymmelse till julkänsla här. Verkligen noll. Ingenting. Mina lussebullar och mitt försök att göra en adventsljusstake av fyra stearinljus av dålig kvalitet fastsatta på tefat är det enda man överhuvudtaget skulle kunna kalla juligt.

/Ylva