Fem månader har gått. Farväl Indien, hej Sverige! Kvällen innan vi åkte hem var det avslutningsfest för mig och Anna på Kudumbams kontor. Personalen och vi i en halvcirkel och i tur och ordning berättade alla om sina intryck de fått av oss. Det var en rejäl bekräftelseboost. Förmodligen hade vi fått massa beröm oavsett vad vi gjort, det hör liksom till. Det sköna var att jag kände mig rätt förkänt av allt beröm. Det största projektet som Jag och Anna arbetat med har varit att länka samman bönder inom Kudumbams nätverk med små ekobutiker i Chennai. Detta har resulterat i en rapport med förslagna riktlinjer och en workshop där de båda grupperna fått träffats och diskutera framtida samarbete. Vissa affärskontakter knöts samman redan under workshopen och nytt möte planerades in för att utveckla ett långsiktigt samarbete. Processen som ledde fram till workshopen bestod av att Anna och jag reste runt och intervjuade alla berörda för att utsira behov, problem, förväntningar etc. Genomgående har känslan varit att vi befunnit oss i ett skeende där de inblandade varit i behov av just det vi föresatt oss att göra. Visst har vi stretat och kämpat för att driva arbetet framåt men det är även uppenbart att vi råkat befinna oss i ett skeende där alla parter var mogna och i behov av att utvecklas till något nytt. Riktningen på vårt arbete har nästan utstakats av sig självt, det har i princip känts självklart. En annars oerhört ovanlig känsla, en fantastisk skön sådan! Kudumbam är en organisation med mycket kompetens och de har bistått oss med alla nödvändiga arrangemang. Utan deras uppbackning hade vi förmodligen inte kunnat styra projektet i hamn. Innan ankomsten till Indien hade jag givetvis förhoppningar om att få vara en del i något som känns meningsfullt och berikande. Till viss del var jag dock pessimistiskt inställd till om min insats skulle kunna vara av konkret värde. Mina tvivel beror antagligen till stor del på alla de berättelser vi i klassen fick höra av tidigare praktikanter om hur svårt det är att planera och få saker slutförda under praktiktiden. Därav har mina förväntningar överträffats!
Nu är jag hemma i lugna, trygga, vinterslaskiga, härliga Sverige. Jag njuter av allt som jag annars tar för givet, får se hur länge det håller i sig. Vad skall jag i övrigt skriva för att försöka beskriva känslan av att ha lämnat Indien efter 5 månaders vistelse? Hur mycket jag än tänker kan jag inte riktigt få ihop tankarna till något sammanfattningsbart. Det spretar åt alla håll av intryck, känslor och tankar. Kanske går det bättre när det har fått gå lite längre tid. Jag har hursomhelst befunnit mig i ett annat land, i ett för mig mycket annorlunda sammanhang, och fått möjlighet att lära känna människor från en annan kultur och uppleva vardag tillsammans med dem. Det är jag oerhört tacksam att få ha varit med om!
Om ett par dagar möts vi alla praktikanter från Indien och Afrika på Biskops-Arnö. Det blir ett kärt återseende och var och en har garanterat ett helt berg av berättelser att dela med sig av. Vårens informationsarbete skall inledas, med den intensiva känslan från hösten kvar i kroppen är jag övertygad om att våren blir minst lika hektisk!
Delar av Kudumbamgänget, jag, Anna och Martin (MFS-student genom Rädda Barnen).
.jpg)
/David
Tjejerna ser förväntansfulla ut när vi delar ut de små hinkarna med tyg. Någon vill ha en röd, någon hellre en blå. De sätter snabbt igång att jobba. Det är nämligen dags att sy tygbindor!
Tygbindor är bättre både för både kroppen och för miljön än engångsbindor i plast. Tyg ger en bättre miljö för snippan och minskar risken för svamp och irritation. Med tygbindor som du kan tvätta och använda om och om igen minskar du din konsumtion vilket gynnar både plånboken och miljön.
Här i Indien har tygbindorna stor betydelse för tjejerna. Många kvinnor använder smutsiga gamla tyger som inte suger upp ordentligt, och som lätt orsakar infektioner. Att samlas och sy bindorna tillsammans öppnar upp för att prata om viktiga saker som det annars inte pratas om. Vi som svenskar och som kommer in utifrån har på ett sätt lättare att ta upp och prata om sådana ämnen och kan förhoppningsvis hjälpa till att bryta onödiga tabuer som drabbar kvinnor. Vi försöker att få tjejerna att känna att deras problem och behov är prioriterade och att de tas på allvar.
Tjejgrupperna är igång och hålls en gång i veckan. I en grupp har vi på tjejernas förfrågan pratat om vad som händer i kroppen när man kommer i puberteten. Vi hade med oss ett stort ark med konturerna av en kropp där tjejerna fick skriva i olika förändringar. Bröst, svett, finnar, växtverk, hår, listan kan göras lång. Fast att man blir trött och irriterad på sina föräldrar, som är så självklart i vår kultur, kändes inte lika bekant här. Finns problemet inte här, eller är det kanske vi som förstärker det mer än vad det är eftersom man snackar så mycket om det?
Det har varit lite av en utmaning att hitta rätt material för att göra bindorna. I Sverige använder man gärna speciellt behandlat tyg som inte släpper igenom vätska, sk. PUL-tyg, som spärrskikt. Som uppsugning använder man tex. bambufleace. Våra bindor är sydda i vanligt fleacetyg från filtar som vi köper och fylls med ihopvikta bitar av frottétyg från handdukar. Det har blivit många vändor till tygaffären. Jag undrar lite vad vår handledare säger som förklaring till mannen i kassan. Fleacetyg är bra eftersom det från ena sidan suger upp vätska och från andra sidan stoppar upp. Framförallt torkar det snabbare än tex. bomullstyg. På varje vinge syr vi fast en liten tryckknapp som håller bindan på plats i trosan.
För er där hemma finns det många svenska hemsidor som säljer färdiga tygbindor eller har mönster som du kan sy efter, tex. Emiliten på http://emiliten.blogspot.com/2010/12/tygbindor.html
Eller varför inte designa din egen tygbinda!
/Kerstin
Den lilla staden Tranquebar är något så exotiskt som en gammal dansk handelsstation. En del av staden går under namnet ”Danish port” och innehåller ett danskt fort från 1600 talet och är beläget ca 1,5 kilometer från det kontor som för ett par veckor var min bostad. En eftermiddag strax efter att den värsta hettan lagt sig spatserade de två praktikanterna genom fortets murar. Avgiften för museet och fortområdet var 50 rupie. Ville man fota kostade det 30 rupie extra. Eftersom jag efter tidigare besök på indiska museer inte hade särskilt stora förhoppningar samt att jag blivit sjukt snål efter tre månaders vrakpris-shoppande, valde jag att inte köpa kamerabiljett. Museet motsvarade mina förväntningar men innehöll trots allt en hyfsad beskrivning på engelska om fortets och handelskoloniens historia. Synd bara att lamporna slocknade, det är inte jätte ljust inne i gamla fort. Väl ute på muren tog jag fram kameran och tog ett par foton på fortet och havet tills en museiman sade åt mig att jag inte hade kamerabiljett och därmed inte fick ta kort. När vi sedan gick ut ville mannen att jag skulle betala kameraavgift i efterskott eftersom jag hade fotat. Jag sade åt honom: - Give me a break, I just took a cuple of ocean view snaps. Jag tyckte att han var småaktig, och kom ihåg att jag blivit sjuuuuukt snål (30 rupie = 4,3 kr).
I den lilla staden, som på intet sätt är turistiskt uppfejad utan skitig och rörig (dvs indisk), finns en butik med skylten ”Danish shop”. Om någon undrar vad en Danish shop kan vara för något, kan jag meddela att det är en butik som säljer: Schampo, tvål, mouth freshener, tandborstar, snabbkaffe, rischips, massa kakor och vykort på fortet. Jag hade i min enfald förväntat mig ett utbud av typiskt danska produkter - icke! Som den turist jag är köpte jag ett par vykort. Mitt samvete tillåter inte att jag lägger ut någon av de stulna fotona från fortet här på bloggen. Så att ni kära läsare skall kunna se hur Danish fort ser ut lägger jag istället upp ett foto på vykortet. Därmed anser jag att min skuld är dramatiskt reducerad.
.jpg)
/David
Nu var det länge sedan sist. Det har sina anledningar. Dels har jag varit på semester i Kerala och dels har vår dator gått sönder. Vid senaste inlägget befann jag mig bland syrsor, kor, getter, eldflugor och påfåglar på Kulunji farm. Sedan dess har jag flängt runt på massa äventyr. Först deltog vi praktikanter i Framtidsjordens workshop om i Trichy. Sedan tog vi och Tobias (från Framtidsjordens kontor i Sverige) oss ut till kusten, närmare bestämt till den gamla franska handelskolonien Pondicherry. Där hade vi mittmöte och gick igenom vårt arbete och våra upplevelser så här långt. Därefter tog jag adjö av gruppen. De övriga for till Sri Lanka, jag tog tåget till Kerala där Lisa (min flickvän) mötte upp med flyg från Sverige.
Innan Lisa kom tillbringade jag ett par dagar själv i Trivandrum. Det slog mig att skillnaderna mellan Tamil Nadu och Kerala är markanta. Till det yttre ger Kerala intrycket av att vara en mer välmående stat med bättre vägar, renare gator och färre tiggare och trashankar. Som jag förstått det har Kerala, en i Indien, unik politisk historia. Sedan Indiens självständighet har delstaten mestadels styrts av det kommunistiska partiet (möjligtvis kommunistiska partier). Till skillnad från andra Indiska delstater är läskunnigheten mycket hög och hälso- och sjukvård mer utvecklad. Detta och en hel del annat fick jag förklarat av Rashid, en ung man som jag mötte i djurparken i Trivandrum. Först trodde jag han var ytterligare en som ville ha ett foto på sig själv tillsammans med en lång viting, så var det inte. Zoo:et var hanns favoritplats i hela stan. Han gav mig en guidning med mycket personlig prägel. Nästa dag kom Lisa. Vi tog tåget till Varklara och senare Odayam. Frossning i sol, bad, backwaters och solnedgångar som riktigt svenninga turister, gött!
Tillbaka i Trichy väntade planering med Kudumbam och TEDE för resterande tid i Indien. Innan mittmötet och semestern hade jag och Anna dragit igång arbetet med en marknadsanalys samt en informationsfilm. Detta togs upp igen samt att det var dags för rapport nr. 2 till Framtidsjorden.
Det som inte fick hända hände! Vår dator med ALLT på ville inte starta. Varken jag eller Anna hade använt Mac förut, vi är båda numer helt frälsta. Så till den grad förtjusta att tanken på att ”backuppa” inte slagit oss. Dator incidenten tog oss tillbaka (5 1/2 timma med buss) till Pondicherry där närmsta Apple suport finns.
Efter tre nätter på hotell styrde vi kosan för ett besök i Palaiyor. Den lilla byn Palaiyor som vi tillbringade dryga två veckor i början av vår Indienvistelse var ett kärt återbesök. Framförallt var det trevligt att träffa familjen som vi ätit hos och firat Divali med. Dock hade jag lite glömt bort hur extremt utstirrad man blir - The cirkusattraktion is back in town! Då den, i sydindisk landsbygd, största högtiden ”Pongal” sammanföll med vårt Palaiyor besök, fick vi möjligheten att fira även denna med vår kära familj.
Hur går Kvarteret skatan hem hos barnhemsbarnen? Sådär!.jpg)
Moppetur med mr. Manivasagam, även kallad mr. Money.
Djur i bur. Zoo i Trivandrum.
Odayam
Mystiska Pongal riter.
David
I två dagar har jag fått chans att bo och arbeta med en familj som odlar eko här i närheten. Jag har fått en inblick i hur det är att leva som småbrukare i Indien och jag har fått en bra mycket större förståelse för hur människor lever här. Jag hängde mest med mamman i familjen och försökte hjälpa till med hennes sysslor. Vi gjorde kökssysslor som att hacka grönsaker på jordgolvet inne i stugan, som är flätad av palmblad. Jag fick tjata mig till att få hjälpa till med disken ute på gårdsplanen, men på köpet har jag i alla fall lyckats lära mig att bära vatten på höften i stora plastkrukor.
Familjen odlar en trädväxande grönsak som heter ”drumsticks”. Under träden odlar de ärtväxter, som är kvävefixerande och godis för träden när de skärs ner och får förmultna i jorden. Det fick jag hjälpa till med att göra någon timme på morgnarna efter frukost. När det började skymma gick vi till fältet där de odlar hirs för kofoder som vi kapade och band till en stor bunte som bars hem på huvudet till korna. Korna skulle även hämtas hem från ängen där de hade stått och betat under dagen. Jag fick hålla i repet till en av korna och det tyckte jag var fantastiskt spännande. Kan tänka mig att de inte alls ens tänkte på att det var en så stor grej för mig att promenera runt med en ko i ett snöre, det är ju vardagssysslor här.
